Just nu känns livet ganska hopplöst.
Jag är glad samtidigt som jag är ledsen, jag ser fram emot denna resa samtidigt som jag bara vill att det ska vara över. Allt är fram och tillbaka hela tiden och det tar på krafterna en hel del.
Jag vet att min kropp är fullproppad med hormoner just nu och att alla känslor är överdrivna och överallt. Jag är ju gravid och det är så det fungerar. Men det är så frustrerande att inte känna sig tillräcklig. Jag menar, jag har ju alltid drömt om att bli mamma i ung ålder och fantiserat om 9 månader som är helt fantastiska och underbara och allt ska bara vara toppen. Men så är det ju inte. Jag mår illa konstant, jag blir ibland osäker på om jag ens kommer klara av det här och jag får skuldkänslor för att jag inte skrattar och är lycklig jämt.
Men är det kanske så det är? Så det ska vara?
Det kanske räcker med att jag är glad ibland, att jag ler och skrattar då och då. Jag kanske är tillräcklig som jag är. Jag vet inte, men jag lär mig och jag landar i detta mer och mer för varje dag som går. Kanske är dessa 9 månader till för att alla dessa känslor ska få komma ut och att jag ska lära mig hantera dom så att när barnet väl kommer så är jag redo. Redo för att bli mamma.
2 kommentarer
Anonym
28 Feb 2015 20:30
Att vara gravid är ingen dans på rosor, men känslan att något växer i kroppen som bara är ditt är fantastiskt, kanske bara vi mammor förstår
Anonym
28 Feb 2015 20:30
Att vara gravid är ingen dans på rosor, men känslan att något växer i kroppen som bara är ditt är fantastiskt, kanske bara vi mammor förstår
Kommentera