Det var längesen jag skrev om graviditeten, om dig.
Jag har gått in i vecka 33 (32+1) nu och snart är tiden inne för dig att komma ut och se världen med egna ögon.
Jag längtar. Ja, som jag längtar.
Jag längtar efter att få se dig, känna dig ligga mot mitt bröst för första gången.
Känslan av att jag har en liten person helt beroende av mig, en liten person som jag ska hålla trygg och älska med varje hjärtslag i resten av mitt liv.
Men något jag också längtar efter, men nästan skäms över att säga högt, är mitt gamla jag.
Jag saknar min kropp, även fast jag bär dig med kärlek, så tycker jag inte om hur jag ser ut idag.
Jag tycker inte om att jag blir andfådd så fort jag går, att det är tungt att gå i trappor och en utmaning att få på sig skorna.
Något jag också saknar är tiden med mina vänner, alla utekvällar, allt flörtande och uppmärksamheten jag alltid brukade få av andra för att dom tyckte att jag såg bra ut.
Nu ser dom inte mig. Dom ser bara en stor mage och ler vänligt mot mig för att jag bär på dig. Alla komplimanger är riktade mot dig och den stora magen som jag bär på.
Jag tycker om att få gratulationer och lyckönskningar, såklart. Men ibland gör det mig ledsen då jag blir påmind om att jag är stor, att dom inte längre ser mig som en "snygg tjej" utan bara en "gravid kvinna med hennes söta mage".
Det är tufft, det är inte kul alla gånger, och det känns som en evighet tills du är här.
Men jag älskar dig. Det gör jag.
Och jag skulle göra vad som helst för dig. Det gör jag redan nu.
Du är mitt allt. Min prio ett. Mitt liv.
Mamma älskar dig ♡
Jag har gått in i vecka 33 (32+1) nu och snart är tiden inne för dig att komma ut och se världen med egna ögon.
Jag längtar. Ja, som jag längtar.
Jag längtar efter att få se dig, känna dig ligga mot mitt bröst för första gången.
Känslan av att jag har en liten person helt beroende av mig, en liten person som jag ska hålla trygg och älska med varje hjärtslag i resten av mitt liv.
Men något jag också längtar efter, men nästan skäms över att säga högt, är mitt gamla jag.
Jag saknar min kropp, även fast jag bär dig med kärlek, så tycker jag inte om hur jag ser ut idag.
Jag tycker inte om att jag blir andfådd så fort jag går, att det är tungt att gå i trappor och en utmaning att få på sig skorna.
Något jag också saknar är tiden med mina vänner, alla utekvällar, allt flörtande och uppmärksamheten jag alltid brukade få av andra för att dom tyckte att jag såg bra ut.
Nu ser dom inte mig. Dom ser bara en stor mage och ler vänligt mot mig för att jag bär på dig. Alla komplimanger är riktade mot dig och den stora magen som jag bär på.
Jag tycker om att få gratulationer och lyckönskningar, såklart. Men ibland gör det mig ledsen då jag blir påmind om att jag är stor, att dom inte längre ser mig som en "snygg tjej" utan bara en "gravid kvinna med hennes söta mage".
Det är tufft, det är inte kul alla gånger, och det känns som en evighet tills du är här.
Men jag älskar dig. Det gör jag.
Och jag skulle göra vad som helst för dig. Det gör jag redan nu.
Du är mitt allt. Min prio ett. Mitt liv.
Mamma älskar dig ♡
Kommentera